kraschen

Den här posten blev alltför lång och alltför personlig, så jag raderade den. Jag har inte tänkt färdigt än på hur jag ska gå vidare. Så jag får nog vänta lite med att skriva om det.

Jag har varit nere vid havet. Hade en dag som var okej. Men det är inte den vanliga sorgen. Jag brukar explodera i passionerad sorg, precis som jag annars exploderar i passionerad glädje. Men inte efter det här. Alla relationer är unika, och den här var den där jag satsat mest, där jag själv velat mest. Att det skulle bli vi, livet ut. Det var en satsning på en fru, inte en flickvän. Och därför känns förlusten stor. Efter lite olika samtal med folk har jag identifierat två stora saker jag sörjer över och bearbetar.

- jag sörjer hoppet. inte relationen vi hade, utan hoppet vi hade om den relation vi ville ha. Den dröm vi längtade efter där all smärta var bearbetad och klar.

- jag sörjer att jag inte lyckades upprätthålla mitt löfte som jag gav livet självt, att jag skulle ge detta allt jag hade. Och det gjorde jag, men misslyckades ändå. Så om man ger det sitt allt, är man då en hjälte? I alla filmer är hjälten så uppoffrande att han ger sitt liv för Saken. Så jag är nog ingen riktig hjälte trots allt.

Imorgon ska jag fika med Frida och jobba lite. Det har inte blivit så mkt jobb senaste månaden pga allt det här, så jag har massor att ta igen. Ska försöka hitta en balans mellan att jobba för att hålla mig sysselsatt, men inte begrava mig utan försöka ta det lugnt ändå. Gäller att bara jobba i sköna miljöer, inte sitta hemma och köra, utan vara iväg och arbeta.

Ska ringa om elmätaren också, och även se om jag kan teckna om el-avtalet så jag får nåt billigare. Och försäkringen måste gå på den här lägenheten istället. Mycket praktiskt att ta itu med.

Jag bor väldigt vackert här. Det är nära till havet och närområdet har en del trevliga ställen, bland annat konditori Amarant som är inom räckhåll och är ett av malmös bästa kondis.

Jag shoppade en massa idag. Dressman hade halva priset så det blev två par chinos, ett par jeans och två par shorts. Köpte tre pikétröjor, en t-shirt och en hoodie också. Och en ny resväska och lite toalettartiklar. Tror jag fick med allt jag ville ha, utom lite bra deo och sånt.

Det har varit massor av påminnelser. Radion verkar ha valt ut låtar som säger något till mig och jag hade svårt att sitta på McDonalds idag, för det var något vi gjorde då och då tillsammns och delade på pommesen. Det är svårt att inte höra av sig, men jag måste låta bli om vi ska kunna läka. Hon måste få känna sig igenom sin egen rädsla.

Det är mer en molande, långsam sorg. En sorg där chocken redan lagt sig för länge sen, och där det är den insiktsfulla sorgen över någon man förlorat. Just för att den hon var om man tagit bort hennes problem, var den jag ville ha. Intelligent, snabbtänkt, rolig, nyfiken och modig. Men så fanns det ju ett paket med massor av problem. Inte bara vardagsproblem utan så mycket att vi körde varandra i botten.

Okej, nog om det, här är resten av veckans planerade aktiviteter.

Måndag: Jobba, fixa med elmätare och elavtal
Tisdag: Jobba, luncha med M och köpa GW-gubbar
Onsdag: Jobba, tips om målning på kvällen med GW-gubbar.
Torsdag: Fika med Emelie vid 11, sen till stugan på eftermiddagen. Jobba några timmar på e.m.
Fredag: Jobba f.m., hämta Fredrik i Laholm vid tre, och sen är det helg.
Lördag: Bröllopsrep i Malmö, sen åter stugan.
Söndag: Hänga med Fredrik.

Veckan därpå blir det Tylösand på onsdagen, kanske Värnamo på tisdagen och om den där advokaten jag träffade på planet hör av sig kanske det blir lunch nån dag också. I övrigt blir det jobb i stugan omväxlat med att ta det lugnt, lyssna på radio och njuta av naturen och en god bok eller två. Och måla gubbar och kolla på TV.

Jag ska ta och ringa Eksjö snart också. Saknar er. Ska komma upp lite grann under tiden jag bor i stugan, men hade också planer på att hänga hos er över midsommar och nån vecka efter om möjligt. Beror lite på vad ni har för planer... vi hörs imorgon....

Nu ska jag titta mer på arméerna, jag har precis ätit middag, en mosbricka. Jag vet, jag kan laga mat, men jag är bara här i fyra dagar, att köpa på sig en massa mat som sen måste lämnas känns dumt så den här veckan kommer jag äta ute en del.

Jag lever och hänger med. Men det är inte roligt, det bara "är". Men det kan ju räcka ett tag. Det var bra att träffa min söta lilla underbara gudson. Han är fyra nu och minst lika lillgammal som jag var. När man sitter och vevar med trollspöet för att den magiska kaninen ska hoppa ur hatten med honom så tänker man inte på så mycket annat.

Men jag känner en "tom" skuld över att jag inte kunde hjälpa henne, att jag inte kunde rädda henne. Men jag kunde verkligen inte det, för jag försökte. Därför är skulden "tom". Jag har inte misslyckats i min handling, utan gjorde allt jag kunde. Och jag var arrogant nog att tro att jag kunde rädda henne, att det var upp till mig om hon skulle ta sig ur sin situation. Hon levde innan vi träffades och då var jag inte där att rädda henne. Så det är inte jag som ska stå för räddandet, det sköter en annan makt som är betydligt större än vad jag är.

Jag måste fokusera på mig själv. Hitta tillbaka till den jag var innan vi träffades. Vad det var jag upptäckt då och vad det är jag vill. Och sedan jobba målmedvetet mot DET. Så är det.

Nu ska jag lyssna på hockey, bygga armé och sen sova. En kopp te först bara...

På Gatwick har de ett billigt hotell där rummen bara är små mini-krypin, men fullt funktionsdugliga. Hade jag orkat skulle jag använt det som research åt en kund. Men det finns det inte ork till. Jag kan inte sova. Jag ska egentligen till mamma ganska tidigt imorgon när jag kommit hem (ett hem som snart ska hyras ut i två månader), men jag kanske kommer behöva däcka lite först, eller så sover jag en stund på soffan hos mamma, eller nåt.

Det gör så ont. Det finns mycket som kan sägas om vår relation naturligtvis. Gott och ont. Det har varit himmel i början, sen mest helvete som jag verkligen kämpat för att ta mig igenom med henne. VI har kämpat, slagits och bråkat. Men vi har gjort det för att vi verkligen älskade varandra. Och det var för att det här var på "riktigt" som vi faktiskt kämpade så hårt. Med de förutsättningar hon haft och den bakgrund hon haft har hon ändå gett allt hon har, älskat så hårt hon bara kunnat och lite till, utan att egentligen ha verktygen som behövs för en verklig relation, och eftersom hon varit så trasig och det blivit utåtagerande mot mig (som inte fixar konflikter) så har det blivit en stark kemisk reaktion med mycket bråk.

Det var en fas, tänkte jag först. Sen tänkte jag att det var en utmaning, sen att det var ett problem och sen ett hinder. Men jag kämpade ändå på, fast övertygad om att vi skulle fixa det här. Men efter hand har problemet stått mer och mer i fokus. Och jag har blivit mer och mer irriterad över att behöva ge så mycket i en relation när jag inte kunde få något tillbaka, när det var kamp varje dag. Så ska ju inte en relation vara.

För att göra den historien kort, det blev en negativ spiral av tjafs och bråk som inte kunde brytas, eftersom hon hade så mycket att bearbeta. Och jag kämpade på bortom vad som var hälsosamt, gav allt, och sen tog jag fram reservbatterierna och körde slut på dem också. Och sen gick jag på ren vilja i sex veckor, efter att jag egentligen inte orkade mer. Till slut hörde nog de flesta bara en massa negativt om relationen och jag märkte att jag började prata med fler om den, började söka vägar.

Så fick jag sagt det, utan att ha planerat säga det, i Dublin. Och sen gick det fort, för jag hade ju väntat så länge att jag hade inga marginaler kvar att låta det ta lång tid och lida lite till. Jag var verkligen på gränsen av vad jag kunde hantera och mådde i princip lika dåligt som under den värsta depressionen. Särskilt när hennes reaktioner triggade mina.

Jag övervägde starkt att inte ens komma hem från Dublin, eller att ta med mig min kollega som stöd. Men till sist tyckte jag ändå att det mest rakryggade var att prata om det och få en chans att vara ledsna och arga om det behövdes. Så jag kom tillbaka till Sheffield. Och det var tårar. Massor av sorg och tårar. OCh skräck och ångest och rädsla.

Jag mår dåligt för att jag gjort någon jag älskade så illa genom att lämna henne, när det är det värsta hon överhuvudtaget kan föreställa sig. Och jag känner skuld och att jag svikit det ansvaret. Fast jag vet rent logiskt att jag gjort mer än någon annan man jag överhuvudtaget känner skulle kunna tänka sig göra. Och jag vet att det fanns faktiskt inga alternativ kvar. Det var för stor skillnad mellan var hon var i livet och var jag var. Jag är inte redo att dela livet med någon som är trasig, för så hel är jag att jag klarar mig själv, men inte någon annan som behöver stöd. Och hon var ledsen över att det var slut, över att hon förlorat den man som gav henne sådan trygghet att synen kom tillbaks, som älskade hnne för den hon var. Och så grät hon för att hon nu börjar inse vad det är som hänt, att hon förlorat det enda hon någonsin velat ha genom att vara sig själv, och allt vad det innebär.

Jag skulle kunna skriva om massor av horribla händelser som ledde fram till att min kärlek dog, men av respekt för henne ska jag inte göra det. För det avslut vi fick idag var sorgligt men värdigt, ärligt och vackert. Hon måste ha varit i tusen bitar och ändå log hon mot mig när jag åkte. Hon hade strukit alla skjortor och gjort en matlåda åt mig att ha på vägen för att ajg skulle må bra. Hon klandrade mig inte en enda gång, trots att hon var i ett emotionellt kaos. Hon inte bara sa, utan visade att hon förstod att jag behövde göra det här. Det ska hon verkligen ha en eloge för - inte många kan göra det när partnern de fortfarande älskar ska lämna henne.

Så ja, det var tufft och mycket tårar idag. Men det var värdigt och det var vackert och jag kommer alltid bära med mig det minnet. Jag hoppas att hon hittar rätt, att hon får det stöd hon behöver för att hitta sig själv igen. Och jag hoppas att jag kan pussla ihop mig själv igen. Kanske det finns rum för en vänskap så småningom i en okänd framtid när vi båda läkt.

Som det är nu är jag lite i ett kaos själv. Jag har ju hyrt ut min lgh i Malmö eftersom jag skulle vara borta, så imorgon ska jag ringa pappa och se om jag kan bo hos dem. Jag tänkte åka upp till Eksjö en sväng och sedan pendla mellan olika platser och kanske åka utomlands en sväng till min kusin i Spanien mellan de två bröllopen.

Jag vet inte riktigt. Jag kommer behöva tid. Men det är svårare än vanligt. För den här relationen betydde mer för mig på ett spirituellt plan. När jag sa ja till henne var det med ett commitment som var gjort inför Gud och som var menat för att vara livet ut. Och att inte kunne uppfylla det löftet gör otroligt ont och känns väldigt svårt. Och ändå kan jag inte vara ledsen-ledsen. Jag löpte verkligen linan ut. Jag kan se mig i spegeln och säga att jag gjorde allt vad jag kunde med de resurser jag hade tillgängliga och jag lämnade inga vägar oprövade. Och vi fick ett gott avslut.

Men givetvis gråter jag. Tårarna trillar på insidan istället för på utsidan. Det är dag 1 i sorgearbetet och då är man ledsen. Otroligt ledsen.

Jag hoppas och ber ikväll att hon lyckats hantera det här, och att hon får alla möjligheter i världen att hitta rätt. För till skillnad från mig har hon inget skyddsnät av underbara vänner och familj som finns där.

Jag har slagit på Bach på radion och vill sova, men kan inte. Det är lite för varmt i kuben jag sover i. Och jag kan inte fokusera och jag kan inte slappna av.

Nu måste jag försöka sova. Om 6,5 timme går planet till Köpenhamn.

Ja, det har ju varit spännande att sitta i möte med kommunledningen här i Swords, en förort till Dublin, samtidigt som man haft en del privat att hantera. Vi får väl se hur det löser sig när jag ska dit och hämta grejor idag, jag har i alla fall bokat flyget hem nu.

I bästa fall kommer det här bli den väckarklocka hon behöver för att kunna inse att hon behöver hjälp. Inte när det passar utan med en rasande gång. Och får hon det så kanske vi kan ha nån form av kontakt när hon mår bättre. I värsta fall blir det totalkaos när jag ska packa väskan idag.

Rapport kommer säkert. Just nu är jag trött och hungrig. Och har lite ont i huvudet. Vi drack inte särskilt mycket, det var bara några pints, men det känns ändå, kanske för att det var cider. Om ett par timmar går flyget till Leeds, sen blir det tåg till Sheffield, sen väskpackning och adjö, och sen till London för att flyga hem imorgon bitti.

Jag misstänker jag kommer dyka upp i Åstorp på lördagseftermiddagen när jag har åkt hem om. Jag måste snacka med farsan också och kolla om jag kan bo där de två månaderna som jag hyrt ut lägenheten, kan jag bara låna mammas bil under den tiden så kommer det funka hur bra som helst tror jag. :-)

Nu ska jag packa det sista och äta frukost. Det här var rätt beslut.

Ljuset på Irland är fantastiskt. Jag är i en liten ort norr om Dublin som heter Swords, där Dublin Airport ligger. Vi ska på möte angående flygplatsprojekt.

Det har varit tyst i bloggen ett tag och trogna läsare vet vad det innebär. Igår orkade jag inte längre. Jag har gett allt, varenda uns av kraft. Jag har minskat på mitt jobb, jag har bytt land, jag har packat ihop hela mitt liv, slutat ha kontakt med människor, allt för att kunna ge allt vad jag har för min relation, men det går inte när motparten mår så psykiskt dåligt och tar ut det på mig. Jag håller inte för det och till slut så går det inte längre, till slut kickar mina försvarsmekanismer in och igår berättade jag att det var slut. Det blev katastrofalt, men jag ska skriva mer om det senare.

Dock kommer den här bloggen snart att byta lösenord. Jag kommer också att byta telefonnummer och jag uppmanar alla att inte lämna ut någon information om mig ifall ni blir kontaktade. De som känner mig närmast och de som jag vet är bloggläsare kommer få nödvändig information när det är dags. Möjligen kommer jag också att behöva byta mailadress, men det är inte lika enkelt eftersom man har prenumerationer och abonnemang och lösenordsåterställningar kopplade till den.

Mer info följer, men nu får det räcka. Ya basta som de säger i Spanien. Och på tal om det, det är inte alls omöjligt att jag inom en snart framtid vill återhämta mig på solkusten. Kan kusinen lösa det tro? Maila mig.

Kramar till er alla som följt dramat på mer eller mindre nära håll. Snart kommer ni få hela berättelsen. Ni kommer förmodligen undra varför jag inte stuckit tidigare. Lojalitet? Konflikträdsla? Tron på att ett löfte är ett löfte? Allt och lite till.

Vi hörs.