kraschen

Jag har varit nere vid havet. Hade en dag som var okej. Men det är inte den vanliga sorgen. Jag brukar explodera i passionerad sorg, precis som jag annars exploderar i passionerad glädje. Men inte efter det här. Alla relationer är unika, och den här var den där jag satsat mest, där jag själv velat mest. Att det skulle bli vi, livet ut. Det var en satsning på en fru, inte en flickvän. Och därför känns förlusten stor. Efter lite olika samtal med folk har jag identifierat två stora saker jag sörjer över och bearbetar.

- jag sörjer hoppet. inte relationen vi hade, utan hoppet vi hade om den relation vi ville ha. Den dröm vi längtade efter där all smärta var bearbetad och klar.

- jag sörjer att jag inte lyckades upprätthålla mitt löfte som jag gav livet självt, att jag skulle ge detta allt jag hade. Och det gjorde jag, men misslyckades ändå. Så om man ger det sitt allt, är man då en hjälte? I alla filmer är hjälten så uppoffrande att han ger sitt liv för Saken. Så jag är nog ingen riktig hjälte trots allt.

Imorgon ska jag fika med Frida och jobba lite. Det har inte blivit så mkt jobb senaste månaden pga allt det här, så jag har massor att ta igen. Ska försöka hitta en balans mellan att jobba för att hålla mig sysselsatt, men inte begrava mig utan försöka ta det lugnt ändå. Gäller att bara jobba i sköna miljöer, inte sitta hemma och köra, utan vara iväg och arbeta.

Ska ringa om elmätaren också, och även se om jag kan teckna om el-avtalet så jag får nåt billigare. Och försäkringen måste gå på den här lägenheten istället. Mycket praktiskt att ta itu med.

Jag bor väldigt vackert här. Det är nära till havet och närområdet har en del trevliga ställen, bland annat konditori Amarant som är inom räckhåll och är ett av malmös bästa kondis.

Jag shoppade en massa idag. Dressman hade halva priset så det blev två par chinos, ett par jeans och två par shorts. Köpte tre pikétröjor, en t-shirt och en hoodie också. Och en ny resväska och lite toalettartiklar. Tror jag fick med allt jag ville ha, utom lite bra deo och sånt.

Det har varit massor av påminnelser. Radion verkar ha valt ut låtar som säger något till mig och jag hade svårt att sitta på McDonalds idag, för det var något vi gjorde då och då tillsammns och delade på pommesen. Det är svårt att inte höra av sig, men jag måste låta bli om vi ska kunna läka. Hon måste få känna sig igenom sin egen rädsla.

Det är mer en molande, långsam sorg. En sorg där chocken redan lagt sig för länge sen, och där det är den insiktsfulla sorgen över någon man förlorat. Just för att den hon var om man tagit bort hennes problem, var den jag ville ha. Intelligent, snabbtänkt, rolig, nyfiken och modig. Men så fanns det ju ett paket med massor av problem. Inte bara vardagsproblem utan så mycket att vi körde varandra i botten.

Okej, nog om det, här är resten av veckans planerade aktiviteter.

Måndag: Jobba, fixa med elmätare och elavtal
Tisdag: Jobba, luncha med M och köpa GW-gubbar
Onsdag: Jobba, tips om målning på kvällen med GW-gubbar.
Torsdag: Fika med Emelie vid 11, sen till stugan på eftermiddagen. Jobba några timmar på e.m.
Fredag: Jobba f.m., hämta Fredrik i Laholm vid tre, och sen är det helg.
Lördag: Bröllopsrep i Malmö, sen åter stugan.
Söndag: Hänga med Fredrik.

Veckan därpå blir det Tylösand på onsdagen, kanske Värnamo på tisdagen och om den där advokaten jag träffade på planet hör av sig kanske det blir lunch nån dag också. I övrigt blir det jobb i stugan omväxlat med att ta det lugnt, lyssna på radio och njuta av naturen och en god bok eller två. Och måla gubbar och kolla på TV.

Jag ska ta och ringa Eksjö snart också. Saknar er. Ska komma upp lite grann under tiden jag bor i stugan, men hade också planer på att hänga hos er över midsommar och nån vecka efter om möjligt. Beror lite på vad ni har för planer... vi hörs imorgon....

Nu ska jag titta mer på arméerna, jag har precis ätit middag, en mosbricka. Jag vet, jag kan laga mat, men jag är bara här i fyra dagar, att köpa på sig en massa mat som sen måste lämnas känns dumt så den här veckan kommer jag äta ute en del.

Jag lever och hänger med. Men det är inte roligt, det bara "är". Men det kan ju räcka ett tag. Det var bra att träffa min söta lilla underbara gudson. Han är fyra nu och minst lika lillgammal som jag var. När man sitter och vevar med trollspöet för att den magiska kaninen ska hoppa ur hatten med honom så tänker man inte på så mycket annat.

Men jag känner en "tom" skuld över att jag inte kunde hjälpa henne, att jag inte kunde rädda henne. Men jag kunde verkligen inte det, för jag försökte. Därför är skulden "tom". Jag har inte misslyckats i min handling, utan gjorde allt jag kunde. Och jag var arrogant nog att tro att jag kunde rädda henne, att det var upp till mig om hon skulle ta sig ur sin situation. Hon levde innan vi träffades och då var jag inte där att rädda henne. Så det är inte jag som ska stå för räddandet, det sköter en annan makt som är betydligt större än vad jag är.

Jag måste fokusera på mig själv. Hitta tillbaka till den jag var innan vi träffades. Vad det var jag upptäckt då och vad det är jag vill. Och sedan jobba målmedvetet mot DET. Så är det.

Nu ska jag lyssna på hockey, bygga armé och sen sova. En kopp te först bara...