kraschen

På Gatwick har de ett billigt hotell där rummen bara är små mini-krypin, men fullt funktionsdugliga. Hade jag orkat skulle jag använt det som research åt en kund. Men det finns det inte ork till. Jag kan inte sova. Jag ska egentligen till mamma ganska tidigt imorgon när jag kommit hem (ett hem som snart ska hyras ut i två månader), men jag kanske kommer behöva däcka lite först, eller så sover jag en stund på soffan hos mamma, eller nåt.

Det gör så ont. Det finns mycket som kan sägas om vår relation naturligtvis. Gott och ont. Det har varit himmel i början, sen mest helvete som jag verkligen kämpat för att ta mig igenom med henne. VI har kämpat, slagits och bråkat. Men vi har gjort det för att vi verkligen älskade varandra. Och det var för att det här var på "riktigt" som vi faktiskt kämpade så hårt. Med de förutsättningar hon haft och den bakgrund hon haft har hon ändå gett allt hon har, älskat så hårt hon bara kunnat och lite till, utan att egentligen ha verktygen som behövs för en verklig relation, och eftersom hon varit så trasig och det blivit utåtagerande mot mig (som inte fixar konflikter) så har det blivit en stark kemisk reaktion med mycket bråk.

Det var en fas, tänkte jag först. Sen tänkte jag att det var en utmaning, sen att det var ett problem och sen ett hinder. Men jag kämpade ändå på, fast övertygad om att vi skulle fixa det här. Men efter hand har problemet stått mer och mer i fokus. Och jag har blivit mer och mer irriterad över att behöva ge så mycket i en relation när jag inte kunde få något tillbaka, när det var kamp varje dag. Så ska ju inte en relation vara.

För att göra den historien kort, det blev en negativ spiral av tjafs och bråk som inte kunde brytas, eftersom hon hade så mycket att bearbeta. Och jag kämpade på bortom vad som var hälsosamt, gav allt, och sen tog jag fram reservbatterierna och körde slut på dem också. Och sen gick jag på ren vilja i sex veckor, efter att jag egentligen inte orkade mer. Till slut hörde nog de flesta bara en massa negativt om relationen och jag märkte att jag började prata med fler om den, började söka vägar.

Så fick jag sagt det, utan att ha planerat säga det, i Dublin. Och sen gick det fort, för jag hade ju väntat så länge att jag hade inga marginaler kvar att låta det ta lång tid och lida lite till. Jag var verkligen på gränsen av vad jag kunde hantera och mådde i princip lika dåligt som under den värsta depressionen. Särskilt när hennes reaktioner triggade mina.

Jag övervägde starkt att inte ens komma hem från Dublin, eller att ta med mig min kollega som stöd. Men till sist tyckte jag ändå att det mest rakryggade var att prata om det och få en chans att vara ledsna och arga om det behövdes. Så jag kom tillbaka till Sheffield. Och det var tårar. Massor av sorg och tårar. OCh skräck och ångest och rädsla.

Jag mår dåligt för att jag gjort någon jag älskade så illa genom att lämna henne, när det är det värsta hon överhuvudtaget kan föreställa sig. Och jag känner skuld och att jag svikit det ansvaret. Fast jag vet rent logiskt att jag gjort mer än någon annan man jag överhuvudtaget känner skulle kunna tänka sig göra. Och jag vet att det fanns faktiskt inga alternativ kvar. Det var för stor skillnad mellan var hon var i livet och var jag var. Jag är inte redo att dela livet med någon som är trasig, för så hel är jag att jag klarar mig själv, men inte någon annan som behöver stöd. Och hon var ledsen över att det var slut, över att hon förlorat den man som gav henne sådan trygghet att synen kom tillbaks, som älskade hnne för den hon var. Och så grät hon för att hon nu börjar inse vad det är som hänt, att hon förlorat det enda hon någonsin velat ha genom att vara sig själv, och allt vad det innebär.

Jag skulle kunna skriva om massor av horribla händelser som ledde fram till att min kärlek dog, men av respekt för henne ska jag inte göra det. För det avslut vi fick idag var sorgligt men värdigt, ärligt och vackert. Hon måste ha varit i tusen bitar och ändå log hon mot mig när jag åkte. Hon hade strukit alla skjortor och gjort en matlåda åt mig att ha på vägen för att ajg skulle må bra. Hon klandrade mig inte en enda gång, trots att hon var i ett emotionellt kaos. Hon inte bara sa, utan visade att hon förstod att jag behövde göra det här. Det ska hon verkligen ha en eloge för - inte många kan göra det när partnern de fortfarande älskar ska lämna henne.

Så ja, det var tufft och mycket tårar idag. Men det var värdigt och det var vackert och jag kommer alltid bära med mig det minnet. Jag hoppas att hon hittar rätt, att hon får det stöd hon behöver för att hitta sig själv igen. Och jag hoppas att jag kan pussla ihop mig själv igen. Kanske det finns rum för en vänskap så småningom i en okänd framtid när vi båda läkt.

Som det är nu är jag lite i ett kaos själv. Jag har ju hyrt ut min lgh i Malmö eftersom jag skulle vara borta, så imorgon ska jag ringa pappa och se om jag kan bo hos dem. Jag tänkte åka upp till Eksjö en sväng och sedan pendla mellan olika platser och kanske åka utomlands en sväng till min kusin i Spanien mellan de två bröllopen.

Jag vet inte riktigt. Jag kommer behöva tid. Men det är svårare än vanligt. För den här relationen betydde mer för mig på ett spirituellt plan. När jag sa ja till henne var det med ett commitment som var gjort inför Gud och som var menat för att vara livet ut. Och att inte kunne uppfylla det löftet gör otroligt ont och känns väldigt svårt. Och ändå kan jag inte vara ledsen-ledsen. Jag löpte verkligen linan ut. Jag kan se mig i spegeln och säga att jag gjorde allt vad jag kunde med de resurser jag hade tillgängliga och jag lämnade inga vägar oprövade. Och vi fick ett gott avslut.

Men givetvis gråter jag. Tårarna trillar på insidan istället för på utsidan. Det är dag 1 i sorgearbetet och då är man ledsen. Otroligt ledsen.

Jag hoppas och ber ikväll att hon lyckats hantera det här, och att hon får alla möjligheter i världen att hitta rätt. För till skillnad från mig har hon inget skyddsnät av underbara vänner och familj som finns där.

Jag har slagit på Bach på radion och vill sova, men kan inte. Det är lite för varmt i kuben jag sover i. Och jag kan inte fokusera och jag kan inte slappna av.

Nu måste jag försöka sova. Om 6,5 timme går planet till Köpenhamn.