kraschen

...finns det mycket tåg. Och även den här tidiga morgonen var det tåget som förde honom vidare. Det hade stått här en stund, förmodligen för att man kört på ett rådjur eller en älg. Det innebar en försening men förhoppnignsvis inte större än att man kunde hinna med kopplingen i Hallsberg.

Det var tuffa tider, inte så mycket för själva jobbet som att det helt enkelt var för många andra saker som krävde uppmärksamhet. Han ville inte skriva alltför mycket om dem här heller. Det var för privat. En blogg, tänkte han, var bra för att berätta om mycket, men inte riktigt om allt. Han försökte i alla fall att vara sig själv under tiden. Det började förhoppningsvis att lätta. Han hade i alla fall börjat ta handling och blicka framåt. Och försöka påminna sig själv vad han lärt sig.

FROG, sa ett armband han sett i en kristen bokaffär. Fully Rely On God, stod det för. Och det var ju inte alltid lätt. Han visste att det fanns en plan, men inte vad den var. Bara att allt som hände hade ett syfte, en mening. Att han kunde använda det på något sätt.

Och sen hade han ju all denna personliga utveckling han pratat så mycket om. att välja hur man tolkar en situation. Det måste han påminna sig om oftare, påminde han sig om. Att inte falla ner i en situation utan attackera den utifrån en punkt där han hade ett val. Ett val hur han skulle agera och tolka en situation. Och kunna släppa problematiken när den inte längre var där.

Nu skulle han skicka en spännande offert och sen skulle han förvandlas till ordförande för FN:s generalförsamling större delen av dagen.

...han satt som vanligt på tåget och väntade på att komma fram. Det var dålig uppkoppling, men han hade inte skrivit på länge. Vana läsare visste vad det innebar.

De andra fick undra, han hade inte energin att skriva ner allting. Det var för många saker på en gång. Han höll näsan ovanför vattenytan men det var tungt, mycket tungt.

Ahora estoy en Barcelone, en un bar del hotel Laietana Palace en Barrio Gótico, appróxima á catedral. Inte så bra spanska, men det är trevligt här.

Barcelona har sin charm. Han hade åkt hit med Bergman för att fira födelsedagen och för att jobba med affärsutveckling. Man fick gjort saker på ett annat sätt härnere. Han tyckte om Barca, mer av hans stad än Nice eller Oslo, mer som London.

Det var länge sedan han skrivit, men det hade hänt mycket i privatlivet som han inte ville prata om i bloggen så han lät tystnaden tala stilla och var istället säker på att hans Hemingwayiska sätt att sitta och skriva i baren skulle leverera det han behövde.

Imorgon var sista dagen som 34-åring. Tiden gick verkligen fort. Han längtade till fler resor, till mer oberoende tid och till en framtid av framgång. Men det var mycket jobb på vägen naturligtvis.

Han var glad att han hade sin framtid klar för sig säjlv i huvudet, att han hade sin tro och en grundtrygghet i den. Det skulle bli flytta av i vår, och det skulle bli förändring igen. Men det var inte bara något han var van vid, det var verkligen något han i det här fallet uppskattade. Han hade planen klar. Allt handlade om prioriteringar.

Kristen på nytt sätt, hette boken som han rekommenderade alla att läsa som ville veta mer om HUR han trodde. Alla som förvånades eller var skeptiska till hans religiositet. Den stämde ju illa med hans logiska krav annars. Samtidigt hade han sett himlarna öppna sig och hört änglarna sjunga till livets ära alltför många gånger för att kunna förneka det riktigt. Alla andra behövde inte tro. Han gjorde det ändå.

Och han var i Barcelona, i en hotellbar en sen kväll och njöt av livet. Det var bra. Ett perfekt sätt att fira 35-årsdagen